Vem är den flickan?

Vem är den flickan?

Malmö.

I fyra år har graffitimålaren Limpo målat sin vemodiga flicka runtom i Malmö. Nu berättar han vem hon är.

Se en av flickorna växa fram i Peter Frennessons bildspel här.

Hon har aldrig skor på sig. Ibland är hon omgiven av blommor eller fåglar eller nyckelpigor. Hon kan ha kort eller långt hår. Hon kan ha en guldkrona på huvudet. Hon kan hålla en lindad liten bebis i famnen. Ibland sitter hon vid ett träd där frukter med små ansikten hänger från grenarna. Ibland bär hon ett helt hus i en rem på ryggen.

Hon har alltid samma ansiktsuttryck. Något drömskt och fjärran och vemodigt med stora uttrycksfulla ögon och en liten sammanbiten mun.

Graffitimålaren Limpo har målat henne på murar, elskåp, graffitiväggar och butiksjalusier; i lägenheter och i gallerier; i Malmö, i Frankrike, i Serbien och i Brasilien. Han måste ha målat henne hundratals gånger. I vissa delar av Malmö, runt Möllan och Seved, har hon blivit en så naturlig del av omgivningen att man tänker att hon bor där. Hon har blivit som en granne. Man tror att man känner henne.

I snart fyra år har Limpo bott och målat i Malmö. Lika länge har jag undrat vem den där flickan är.

Vi träffas en eftermiddag i maj på ett kafé vid Möllan. Limpo heter egentligen Fabio da Rocha Passos Pinheiro. Han är 32 år gammal. Han kommer från Salvador de Bahia, Brasiliens tredje största stad med 2,7 miljoner invånare. “Brazil’s Capital of Happiness” enligt reklammakarna.

Och det är en vykortsvacker kuststad uppe i nordöstra Brasilien som ser alldeles paradisisk ut på bilderna och som bland annat hyser en karneval som varje år lockar fyra miljoner besökare. Men det är också en stad med kontraster. I centrum ligger ett stort turistområde, alldeles bredvid ligger favelan. Gränsen är knivskarp och ögonblicklig och det är en gräns som uppenbart präglat Limpo. Han återkommer till den hela tiden.

Som barn bodde han en bit utanför centrum. Föräldrarna separerade när han var liten och han växte upp med sin mamma, tre systrar och två bröder.

– Mamma var en krigare, säger han. Hon tog allt ansvar. Hon jobbade som sjuksköterska på två olika sjukhus. Det var bara jobb hela tiden. Min storasyster tog hand om familjen.

Han började rita när han var ungefär åtta och han ritade hela tiden. Hemma och i skolan. Han brukade åka bussen in till centrum där hans mormor bodde och satt och såg ut genom fönstret på målningar på väggarna och murarna. Det var så han upptäckte graffitin.

– När jag var tio eller elva flyttade vi in till centrum. Jag träffade en grupp som höll på med tags och jag började gå med dem. De taggade och jag målade figurer. Jag målade mycket på gatorna i favelan. En gång tog jag en stor karta över stan och gjorde en plan över var jag skulle måla. Var mest folk rörde sig. Jag gick upp sju på morgonen och målade till sju eller åtta på kvällen. Jag var 13 eller 14 då.

När han var 23 började han jobba med konstterapi på en klinik för ungdomar och vuxna med drogproblem. I två år var han där och när han slutade fortsatte han att jobba med olika sociala projekt. Han träffade barn och ungdomar på gatorna och lyssnade till deras historier och han målade mycket i favelan. Men han började också etablera sig som konstnär i andra delar av stan. Han dekorerade butiker och barer. Han målade ett helt hus i utkanten av turistområdet.

– En dag fick jag ett mail på engelska. Jag kunde ingen engelska men en kompis hjälpte mig. Det var från en amerikan som drev ett kafé i Salvador de Bahia och han ville att jag skulle måla det. Efter det började turisterna ta bilder av mina målningar och plötsligt började jag få frågor om jag kunde sälja tavlor.

Så från Brasilien till Malmö. En dag träffade Limpo en svensk tjej i Salvador de Bahia. Hon var tillsammans med en kompis till honom och hemma i Sverige jobbade hon bland annat med Uppsala Reggaefestival. Hon sa att hon gillade hans konst och frågade om han inte ville komma och måla i Uppsala.

Väl på plats i Uppsala träffade han en annan tjej som frågade om han inte ville komma till Malmö och måla. Det var så han hamnade här.

– Jag tänkte att jag kunde göra samma sak här som i Salvador de Bahia. Jag började gå runt till en massa butiker och erbjuda mig att måla deras väggar. Det var ingen som ville.
När han slutligen fick napp var det i en butik som ville att han skulle fixa ett oljefat och måla det till dem.

– Jag tog cykeln till Industrigatan och lyckades faktiskt hitta ett oljefat som jag också fick köpa. Problemet, förutom att jag hade ett enormt oljefat att släpa på, var att jag var vilse. Jag bodde på Dalaplan och hade ingen aning om hur jag skulle hitta hem. Men jag lyckades baxa upp fatet på cykeln och jag visste att om jag bara såg vattentornet skulle jag åtminstone veta vilket håll jag skulle cykla åt. Jag hittade hem till sist men när jag ringde butiken hade de ändrat sig. De ville inte ha något oljefat längre.

Jobb fick han i alla fall så småningom. Han målade jalusier på en frisörsalong och en restaurang. Han målade mycket på stans graffitiväggar. Han målade live på Möllevångsfestivalen. Han fick i uppdrag av MKB att måla elskåp. Han har, på sina knappa fyra år här, byggt upp och etablerat sitt konstnärskap så att han faktiskt kan leva på det han gör.

Och så flyttade han till Sevedsplan med sin tjej. Och så fick han barn.

Hur känner du för Malmö?

– Jag gillar Malmö. Det känns lite som Salvador de Bahia. Du har stranden och du kan ta dig genom hela staden med cykel. Jag känner mig hemma här, förutom i typ december och januari. Då är jag hellre i Brasilien.

Vem är den där flickan? Jag vet i alla fall vad hon är.

Hon är Limpos signaturfigur. Hans tag skulle man kunna säga. Den traditionella graffitin, den så kallade TTP-graffitin (tags, throw-ups, pieces), har alltid dominerats av bokstäver. Det har handlat om vad man kan göra med bokstäver, om hur man kan få dem att bli något mer än bokstäver, om att leka med bokstävernas former, om att, som konstvetaren Staffan Jacobsson uttryckt det, “få bokstäverna att dansa”.

Limpo är annorlunda på det sättet. Det är i första hand bilden som lockar honom. Han har alltid varit mest intresserad av figurer och karaktärer. Han har sällan några bokstäver i sina målningar förutom en mejladress nere i hörnet.

Men han använder flickan på samma sätt som andra graffitimålare använder sin skrivna signatur. Han upprepar henne, sätter henne i olika sammanhang, med olika detaljer och i olika slags gestaltningar. Hon går alltid att känna igen. Även om man inte vet vem målaren Limpo är så känner man igen flickan.

– Men det är inte bara jag, säger han. Det är en tradition i Brasilien att fokusera mer på figurer och karaktärer än på bokstäver. Graffitin ser annorlunda ut där.

Utöver flickan har Limpo sin egen återkommande symbolvärld. Ting och detaljer som upprepas. De har alla sina bestämda betydelser.

• Fåglar. Småfåglar i alla möjliga färger som står för frihet, drömmar och förväntningar. Ibland är fåglarna fastbundna eller inspärrade.

• Lådor. Små fyrkantiga lådor och boxar som symboliserar känslan av att vara instängd i en omständighet, av sina begränsningar, av sin klass.

• Hus. Små kvadratiska hus som symboliserar det ansvar som läggs på många barn: att ta hand om hem och småsyskon, att vara vuxna när ingen vuxen finns där.

• Handen. Utsträckt, uppåtvänd, som en tiggares, symboliserar vädjan, att tvingas be om hjälp.

Vem har inspirerat dig?

– Det är inte i första hand konstnärer som inspirerat mig. Jag inspireras av känslor och av andra människor. Och jag skissar nästan aldrig utan målar direkt på frihand.

Dina målningar uppfattas ofta som melankoliska. Är du melankolisk?

– Nej, inte alls. Känslorna i bilderna är först och främst andras. Jag tar in andras berättelser och deras erfarenheter och så målar jag det. Allt är känslor. Om jag är glad blir det en glad målning.

Vi träffas igen en dryg vecka senare vid graffitiväggen vid Folkets Park. Det är sommarvarmt och blåsigt. Limpo målar flickan med en hästkostym på underkroppen. Det är en traditionell karnevalsdräkt som tillhör en brasiliansk folkkultur som nu är närmast försvunnen, berättar han. Det är ett nostalgiskt motiv för honom.

– Jag ska ta en bild när jag är färdig och lägga upp på nätet för mina kompisar i Brasilien. Jag ska skriva: “Kom ihåg er barndom”.

Har du ofta hemlängtan?

– Nej, jag har mitt liv här. Jag ritar och målar. Jag har många vänner och träffar folk hela tiden. Och jag har min dotter. Min familj är här.

Han målar snabbt. På tio sekunder har han med några svarta streck dragit upp linjerna i flickans ansikte så att man känner igen henne. Så fler konturer, fler färger. Lager på lager och massor av små detaljer. Det tar en timme allt som allt.

Människor stannar till hela tiden. Kompisar kommer förbi och står och snackar en stund på portugisiska. Några skolpojkar står och tittar och frågar om de får prova. En liten pojke i barnvagn pekar och ropar “Kolla häst! Kolla häst!”.

Någon vill att han ska komma och måla på en innergård i närheten och frågar vad det kostar. En liten flicka i cykelhjälm susar förbi i barnsadel. “Hej pappa!”, ropar hon. “Hejdå pappa!”. Det är Limpos dotter. Hon är tre år.

– Det verkar som om barn gillar mina målningar, säger Limpo när han är färdig. De gillar färgerna. De ser inte i första hand det vemodiga.

Flickan på målningen har som så ofta huvudet vänt lite snett uppåt och hon håller vänsterhanden utsträckt som om hon ber om något. I andra handen håller hon en lång stav. Längst ner på staven ett hjärta, längst upp massor av fåglar, fastbundna som ett knippe ballonger.

Berätta nu vem flickan är?

– Det fanns en tjej på kliniken jag jobbade på i Salvador de Bahia. Hon hade drogproblem men hon var jätteduktig på att måla. En dag, klockan åtta på morgonen, hittade jag henne sittande ensam i ett hörn. Hon grät och berättade att hon följt med en kompis för att köpa droger men hon hade för lite pengar så hon fick sälja sin kropp för att kunna köpa.

– Det fanns en annan tjej som jag brukade träffa på gatan i favelan. Hon berättade om hur hon fick gå trettio minuter för att köpa bröd. De hade inte råd att köpa bröd i turistområdet. Hon var sjutton år och tog hand om fem småsyskon ensam. Mamman arbetade. Pappan fanns inte där.

– En tredje tjej brukade komma fram och prata när jag målade. Hon fick testa att måla några gånger. Hon var ensam och smutsig och hade trasiga kläder. Sista gången jag såg henne satt jag på en buss. Hon hade fina kläder och skrek: “Kolla, jag har kommit hem. Jag har kläder. Jag har börjat skolan.” Hon var tretton år.

Så det är flera flickor?

– Ja, det finns lite av dem alla i henne. Det är dem jag målar, de här tjejerna som får ta allt ansvar, som inte går i skolan, som tvingas arbeta, som tar hand om sina syskon. Man kan se det på deras kroppar. Spåren efter arbetet. Det är strecken i målningarna. Ett slags klassmärken.

Finns det också lite av din mamma i henne?

– Ja, så klart. Hon är också min mamma.

När vi träffas har Limpo just gjort färdigt ett stort jobb på Rosengård.

– I tre dagar var jag där och målade. Tjugo ungdomar följde mig hela tiden. De hade inget annat att göra, de bar min stege och hjälpte mig. Jag blev som deras fritidsledare. De frågade mig en massa om Brasilien, om fotboll och så. En av dem visade mig en teckning och ville lära sig måla. Jag pratade med en tjej om att vi kunde måla ihop på P-Huset Anna. Hon sa: “Vi är från Rosengård. Vi är utestängda. Vi är separerade från resten”.

Han säger att det finns en struktur som stänger ute människor. Här precis som i Brasilien. Och att det är därför han målar mycket i områden som Rosengård och Seved.

– Jag målar i områden där människor har mycket att berätta. Jag tar deras berättelser och målar dem på väggarna. Och jag förstår dem, för att jag kommer från ett liknande område själv. Det är inte så stor skillnad.

Han är en “spraycan for hire”, men också idealist. Dubbelheten är densamma som hos alla konstnärer som försöker finna sätt att hanka sig fram utanför institutionerna. Sista helgen i maj målar han på graffitiväggen vid Folkets Park igen. En kille som precis blivit dumpad av sin flickvän betalar Limpo för att måla en vädjan till tjejen om att ta honom tillbaka. Han målar en flicka och en pojke, texten “En kärlekshistoria” och så det före detta parets namn. Tre dagar senare är målningen kvar men namnen övermålade med svart färg. Man får anta att uppdraget misslyckades.

Det senaste året har Limpo också målat i en kyrka i Kävlinge. Han designar och trycker kläder och väskor som han säljer på internet och på festivaler. Han ställer ut och säljer tavlor på restaurangen A Mesa Brasil på Nobelvägen i Malmö. Han har gjort omslaget till Lotten Säfströms bok “Jag ville bara dansa” som kommer nu i juni. Den 13 juni öppnar han en utställning på Biograf Spegeln i Malmö. Och i juli och augusti kommer han att hålla i en graffitikurs för ungdomar i Fosie. På Malmöfestivalen ska han göra en stor tavla tillsammans med unga tjejer som får prova att måla för första gången.

Han vet inte var han kommer att vara om fem år. Han säger att han inte planerar så mycket. Men han vet åtminstone vad han ska göra.

– Jag har målat hela livet, säger han. Jag är konstnär.